Gott Nytt År!
Vilka vackra vinterdagar det har varit nu ett tag! Lite kallt om nosen, men det får man ta - solen är ju uppe!
Nyårsaftonen var stjärnklar. Tolvslaget tillbringade vi på Halvars utsiktspunkt, med fri sikt in mot staden och alla fyrverkerier, och med en enorm stjärnhimmel ovanför oss! Mäktigt!
De flesta sjöarna har lagt sig nu, och några ståtar med en formidabel blankis. Bara att ge sig ut och njuta!
torsdag 1 januari 2009
torsdag 20 november 2008
Lek och öva - en Power-point presentation
Nu är det snart dags för en ny digital berättelse. Denna gång på temat "förändring". Ska bli kul! Jag har en idé om vad jag skulle vilja göra, en dikt som jag skulle vilja gestalta - det där ordet igen, som jag inte riktigt greppar - men här tror jag att det passar in.
Har varit ute och tagit en massa bilder. Tack och lov för digitalkameror! Det har varit några fina novemberdagar här i Dalarna, kallt och hyfsat klart, perfekt fotoväder.
I måndags var jag ute på första rundan. Gick längs den gamla järnvägen runt sjön, numera cykelbana. Det finns hur många bilder som helst! Överallt! Nyfrusna istappar, frostiga blad, mossa på gammalt rostigt järn.
I dag var jag ute igen, med hundsällskap, det känns roligast så när man ska ut i skogen, och nu låg ett tunt täcke av nästan orörd snö längs hela banan.
Kallt, klarblå himmel. Solen som silar mellan granarna, men som inte orkar upp ovanför dem.
Vi såg vargspår på två ställen. Den hade gått en lång sträcka längs banan. Målmedvetet rakt fram. Inte som min hundkompis som sprang fram och tillbaka med nosen i backen och svansen i en lycklig båge. Jag är nog egentligen inte rädd för varg - då är det värre med björn - men pratade ändå lite högre än vanligt. Skulle absolut inte vilja träffa på en.
När jag kom hem laddade jag ner alla bilder. En del kommer att passa bra, andra var bara vackra. Bestämde mig för att för övnings skull göra en power-point presentation av några av dem. Ville egentligen göra en sida med Publisher, men hittade inte programmet.
Valde ut bilderna och satte ihop ett bildspel. Allt väl så långt.
Letade musik och ljudeffekter, laddade ner dem till Audacity och mixade ihop dem till en ljudfil. Multimediabyråns kurser är guld värda! Inte kom jag ihåg hur man mixade ljudfiler inte, men jag letade på anteckningarna jag gjorde när jag tittade på MM-byråns instruktionsfilm om Audacity senast.
Sedan försökte jag lägga till musiken till presentationen. Det gick bra.
Förutom att det bara blev musik på en bild.
Jag klippte och klistrade, kopierade och krånglade. Bestämde mig till slut för att lägga över power-point-bilderna i Moviemaker eller Photostory och lägga till musiken där.
Det gick naturligtvis inte. Formatet accepteras icke, var beskedet.
Gick då smått uppgivet tillbaka till Multimediabyrån och upptäckte att de även hade en film om Power-point. Räddad! Där visade de hur man gjorde! Det tål att upprepas hur många gånger som helst:
- Multimediabyråns kurser är fantastiska! Okunniga lärares bästa IT- vän!
Ja, till sist gick det alltså. Nöjd med resultatet ville jag skicka det till en vän på mejlen.
Det gick däremot inte alls. För stor fil tydligen. Varför den blir så stor förstår jag inte, men jag har bollat frågan vidare till kunnigare kollegor inom kursen, så jag väntar med förtröstan på en förklaring. Nå't mysko måste det ju vara, hur gör folk annars för att hantera låååånga bildspel? Med videosnuttar, tal, musik, collage och textavsnitt om vartannat? Gör de dem i något annat medium än Power-point, tro? Antagligen.
1/1 2009
Äntligen! Nu fungerar det. Vygotskij och Leif Strandberg ("Vygotskij i praktiken, bland plugghästar och fusklappar", Norstedts 2006) har så rätt så: Vad gjorde man väl utan "fiffiga kompisar" och smarta kollegor?!
onsdag 5 november 2008
Filmfestival och andra val
Så där ja, nu har USA fått en ny president och förhoppningsvis en dos tro och framtidshopp dessutom. Och vi har haft vår första filmfestival i förra veckan. Det var roligt att se resultaten av våra första manusförsök. Men vilket slit att få ihop det hela! Trodde aldrig att det skulle vara så komplicerat när jag väl hade allt material. Kände mig som en teknisk imbecill, och inte bara vid ett tillfälle heller. Men så kul det var när det färdiga resultatet spelades upp på skärmen i storformat för första gången! Jag kände mig både stolt och lättad. Det blev något! Kanske inget som "alla" kan känna igen sig i, men en liten stillbildsfilm som betyder oerhört mycket för mig blev det i alla fall.
När vi har talat om berättelserna efter visningen så blir det så tydligt hur man tolkar saker/bilder/händelser/ord, och att man gör det på så många olika sätt. Bilder som för mig är rena symboler, talar till några men inte alla. Musiken, som i min berättelse berättar mer än orden, sänder inte budskapet lika tydligt till andra som till mig. (Jag är absolut kär i den sången! Och så glad att jag fann den på ccMixter.) Kontrasterna mellan bilder och röst, det återhållna, det inte sagda, berättar en story för mig som har "facit", medans andra tolkar fram ett budskap som jag inte alls känner igen. Visst är det märkligt! Och tänkvärt.
När vi har talat om berättelserna efter visningen så blir det så tydligt hur man tolkar saker/bilder/händelser/ord, och att man gör det på så många olika sätt. Bilder som för mig är rena symboler, talar till några men inte alla. Musiken, som i min berättelse berättar mer än orden, sänder inte budskapet lika tydligt till andra som till mig. (Jag är absolut kär i den sången! Och så glad att jag fann den på ccMixter.) Kontrasterna mellan bilder och röst, det återhållna, det inte sagda, berättar en story för mig som har "facit", medans andra tolkar fram ett budskap som jag inte alls känner igen. Visst är det märkligt! Och tänkvärt.
Digitala berättelser kan ju användas som bearbetning av händelser och känslor, det är väl det jag har gjort här. Att berättelsen talar till mig blev viktigare än att den talar till andra. Kanske fel att göra så, men vad sjutton, det kändes bra! Bra att sätta ord på vilken vändpunkt den där löjliga lilla Skottlandsresan faktiskt blev. Så mycket större betydelse den hade än vad jag anade då. Det kan jag se först nu, i backspegeln, väääldigt många år senare. Hur triviala beslut och handlingar kom att skapa en helt ny grund för självkänslan att bygga vidare på. Jag kunde fortfarande och jag ville! Vi behöver inte släpa runt på Marleys kedjor, vi har ett val.
Nåväl, det var ett tag sedan sist här på bloggen, tappade faktiskt sugen rejält ett tag. Samma dag som vi hade filmvisningen så ringde min rektor upp mig och sa att jag tyvärr inte får plugga klart kursen jag går under vårterminen. Ska tillbaka till jobbet efter jul, de ska spara pengar i kommunen och det blir för dyrt att låta mig plugga klart. Inte för att de saknar folk alltså, tvärtom har de ingen plats till mig, utan jag puttar undan någon som redan sitter på en klass eftersom jag har jobbat länge i kommunen - bara för en termin! Det är personalpolitik på hög nivå, det. Blev både arg och ledsen trots att jag anat att det var på gång. Kommer alltså att ha gått 15 av 35 hp på specialpedagogikkursen. Grattis! Plus den här kursen också då, och den hinner jag i alla fall gå klart. Men, alltihop kändes lite lagom meningslöst under några dagar. Varför anstränga sig?
Men idag har vi haft ett Marratechmöte om Dramaturgi, och så introduktion om nya uppgiften. I grupp ska vi göra ett manus till en kortfilm - först brainstorming och sedan vidare i Valfiskmodellen, tror jag, har inte fått riktigt full koll på detta än! Men det ska bli kul! Intresset spirar igen, hade väl aldrig trott att datorer kunde vara roligt!
måndag 6 oktober 2008
Bearbetning, gestaltning och pedagogik
Det krävdes ett gäng promenader till, men nu har jag lämnat in en bearbetad version av min första digitala berättelse.
Seminariet i torsdags var intressant, vi var nog flera som stängde ner med fler frågor än vi hade när vi loggade in. Jag skrev så mycket jag hann, men hade ändå en känsla av förvirring och begynnande prestationsångest när jag tittade igenom anteckningarna efteråt. Jag trodde inte att det var lätt, men heller inte att det var så komplicerat.
Varför måste en berättelse "skruvas" för att man ska bemöda sig om att lyssna? Varför är det bättre att uppehålla sig kring en händelse, än att försöka fånga helheten? Jag tyckte att många berättelser var bra som de var, och skulle, efter positiv feedback och ev.bearbetning, gärna ha sett dem färdiga innan vi gav oss på att börja skruva och koncentrera. Det kan man göra i version 2, tycker jag, för då finns något konkret att applicera alla uttryck och nya ideer på - och det blir en intressant jämförelse mellan den "oslipade diamanten" och den efter alla konstens regler bearbetade "ädelstenen". Jag tror att man växer mer i en sådan uppgift och att vissa "grepp" i de digitala berättelsernas "Gör så här-handbok" kommer att tydliggöras av sig själva i en sådan jämförelse.
Apropå feedback, visst borde väl kanske vi som vuxna vara lite mer hårdhudade än barn (men hur kan man veta säkert), jag tycker ändå att det är vågat med kamratfeedback i det här stadiet, på det här sättet. Skulle aldrig kunna med att säga något annat än positivt om en annan människas berättelse - och det oavsett vad jag personligen anser om upplägg, stil eller tema - helt enkelt eftersom jag inte känner personen i fråga, inte sitter nära så att jag kan "läsa situationen" och känna av stämningen och mottagandet. Skulle aldrig göra detta i en barngrupp, inte om jag hade minsta lilla förhoppning om att få med eleverna på att våga utveckla sitt skrivande och skriva ur hjärtat. Den absoluta och oruckliga regel vi har i sådana här sammanhang är att kamratfeedback ska vara positiv och stödjande. Har du inget positivt att säga är du tyst. Framåtsyftande positiv kritik ges av läraren, enskilt, innan arbetet bearbetas och sedan visas för kamraterna.
Kanske, men inte vet jag, tyder antalet deltagare som lämnat sina manus och även deltog i seminariet, på att vi inte är så hårdhudade som vi vill tro. Jag tror i alla fall att det för många människor är känsligt, rentav pinsamt, att lämna ut en bit av sig själva i sitt skrivande, vare sig det handlar om julklappar, resor, djur eller annat. Och vem vet vad denna människa tidigare skrivit? Kanske är detta den första del av sig själv man vågat lämna ifrån sig sedan skoltidens rödmarkerade alster. Och att dessutom lägga ut det på nätet, för alla att läsa, är en väsentlig skillnad mot att läsa upp det för en grupp människor som du kan se i ögonen. Som lärare är jag ganska van vid att skriva saker som andra ska läsa, men jag rodnade ändå i trekvart när jag hade tryckt på "sänd" och bifogat mitt första manus - inte för att jag är rädd för att behöva ändra eller bearbeta texten - utan för att det trots allt, vare sig det är illa formulerat, konstigt framställt eller helt ok, är en bit av mig själv som jag lämnar ut.
Hoppas att ni förstår att detta är mina personliga tankar och funderingar, det är inte menat som kritik åt något håll.
Avslutningsvis, jag satt i väntrummet hos tandläkaren nu på förmiddagen. På tv:n gick ett program från UR, Ramp:höjdare, Internet på gott och ont. Det handlade bl.a. om You Tube och om en norsk kille som blivit "känd" för sina filmer, hundratusentals har sett dem och gillat dem. Han hade gått en kurs i att göra video i England, med en videokonstnär som lärare. Trots sin popularitet var det bara en människas gillande han ville ha - läraren hade sagt att hans videofilm/uttryckssätt inte var bra - och nu önskade han att han såg den och tänkte "I was wrong!".
Programmet finns på den här länken. http://www.ur.se/ur.se/templates/MediaPage.aspx?id=16389&uri=http://www.ur.se/id/147363&cmd=viewdetails&content=center
Seminariet i torsdags var intressant, vi var nog flera som stängde ner med fler frågor än vi hade när vi loggade in. Jag skrev så mycket jag hann, men hade ändå en känsla av förvirring och begynnande prestationsångest när jag tittade igenom anteckningarna efteråt. Jag trodde inte att det var lätt, men heller inte att det var så komplicerat.
Varför måste en berättelse "skruvas" för att man ska bemöda sig om att lyssna? Varför är det bättre att uppehålla sig kring en händelse, än att försöka fånga helheten? Jag tyckte att många berättelser var bra som de var, och skulle, efter positiv feedback och ev.bearbetning, gärna ha sett dem färdiga innan vi gav oss på att börja skruva och koncentrera. Det kan man göra i version 2, tycker jag, för då finns något konkret att applicera alla uttryck och nya ideer på - och det blir en intressant jämförelse mellan den "oslipade diamanten" och den efter alla konstens regler bearbetade "ädelstenen". Jag tror att man växer mer i en sådan uppgift och att vissa "grepp" i de digitala berättelsernas "Gör så här-handbok" kommer att tydliggöras av sig själva i en sådan jämförelse.
Apropå feedback, visst borde väl kanske vi som vuxna vara lite mer hårdhudade än barn (men hur kan man veta säkert), jag tycker ändå att det är vågat med kamratfeedback i det här stadiet, på det här sättet. Skulle aldrig kunna med att säga något annat än positivt om en annan människas berättelse - och det oavsett vad jag personligen anser om upplägg, stil eller tema - helt enkelt eftersom jag inte känner personen i fråga, inte sitter nära så att jag kan "läsa situationen" och känna av stämningen och mottagandet. Skulle aldrig göra detta i en barngrupp, inte om jag hade minsta lilla förhoppning om att få med eleverna på att våga utveckla sitt skrivande och skriva ur hjärtat. Den absoluta och oruckliga regel vi har i sådana här sammanhang är att kamratfeedback ska vara positiv och stödjande. Har du inget positivt att säga är du tyst. Framåtsyftande positiv kritik ges av läraren, enskilt, innan arbetet bearbetas och sedan visas för kamraterna.
Kanske, men inte vet jag, tyder antalet deltagare som lämnat sina manus och även deltog i seminariet, på att vi inte är så hårdhudade som vi vill tro. Jag tror i alla fall att det för många människor är känsligt, rentav pinsamt, att lämna ut en bit av sig själva i sitt skrivande, vare sig det handlar om julklappar, resor, djur eller annat. Och vem vet vad denna människa tidigare skrivit? Kanske är detta den första del av sig själv man vågat lämna ifrån sig sedan skoltidens rödmarkerade alster. Och att dessutom lägga ut det på nätet, för alla att läsa, är en väsentlig skillnad mot att läsa upp det för en grupp människor som du kan se i ögonen. Som lärare är jag ganska van vid att skriva saker som andra ska läsa, men jag rodnade ändå i trekvart när jag hade tryckt på "sänd" och bifogat mitt första manus - inte för att jag är rädd för att behöva ändra eller bearbeta texten - utan för att det trots allt, vare sig det är illa formulerat, konstigt framställt eller helt ok, är en bit av mig själv som jag lämnar ut.
Hoppas att ni förstår att detta är mina personliga tankar och funderingar, det är inte menat som kritik åt något håll.
Avslutningsvis, jag satt i väntrummet hos tandläkaren nu på förmiddagen. På tv:n gick ett program från UR, Ramp:höjdare, Internet på gott och ont. Det handlade bl.a. om You Tube och om en norsk kille som blivit "känd" för sina filmer, hundratusentals har sett dem och gillat dem. Han hade gått en kurs i att göra video i England, med en videokonstnär som lärare. Trots sin popularitet var det bara en människas gillande han ville ha - läraren hade sagt att hans videofilm/uttryckssätt inte var bra - och nu önskade han att han såg den och tänkte "I was wrong!".
Programmet finns på den här länken. http://www.ur.se/ur.se/templates/MediaPage.aspx?id=16389&uri=http://www.ur.se/id/147363&cmd=viewdetails&content=center
tisdag 30 september 2008
En digital berättelse
Om manusskrivandets våndor.
Dags att lämna in det första manusförsöket. På torsdag ska vi diskutera dem på Marratech. Innan jag väl satte mig för att börja skriva hade jag tusen och en ideer, de försvann fortare än jag hann sätta pennan på dem. Jag bläddrade i fotoalbumen, det finns ju så mycket jag skulle vilja berätta - men vad berättar jag för några som jag aldrig träffat? Som jag inte känner och troligen inte kommer att lära känna utanför Moodles och Marratechs väggar, vad berättar jag för dem? Och varför? Nej, då blev det plötsligt komplicerat.
Någon, antagligen Lambert, pratade om att ha en mottagare. Att man kunde välja ut någon som man sedan berättar för. Jag började bläddra igen. Fastnade för resor. Långa, korta, roliga, ensamma, sorgliga, vackra och utmanande resor. Charterresor, bussresor, tältsemestrar, husvagnsdito, mc-turer och fjällvandringar. (Nu låter det som om jag är en riktig globetrotter, men det är jag absolut inte.) Alla dessa olika resor har ju en historia, de är också ganska "välfotade", jag har alltid tagit många bilder, de är mina ostrukturerade textlösa dagböcker.
Kommen så långt gick jag ut och gick medans tankarna snurrade i skallen.
Det krävdes några promenader till, och tankarna ville inte riktigt hålla sig till ämnet. Jag tänkte på allt som dessa resor stod för, livet i stort och i smått, vägval, möten med människor...
Och på min vän C som ibland har så svårt att förstå min frustration och motvilja när jag stöter på människor som gärna och självklart sätter sig på andra, som utan att vara ombedda pådyvlar omgivningen sina åsikter och synsätt som varande de enda "riktiga".
"Strunta i dem", säger C, "du måste inte bry dig i vad de säger eller gör. Det får stå för dem." Men jag har så svårt att låta bli att lyssna, att låta dumheter, orättvisor och sarkasmer rinna av mig som vatten på en gås. Jag tar åt mig, fast jag inte borde, även om jag inte är tilltalad. "Släpp det", säger C, "nu får du ge dig." Men det kan jag sällan. Och det ställer till det ibland. Jag har t.o.m. sagt upp mig från jobb för att jag inte kunnat respektera chefer och kollegor. Och det är sällan helt smart. Även om det ibland känns nödvändigt.
Livet är en resa och fotografierna från resorna visar ofta två bilder på samma gång - först den rent faktiska, en byggnad, en hund, halva fejset på en kompis. Men jag ser en bild till, bakom den första - och den berättar så mycket mer. Om hur livet var just då. Jag var ju där.
Som Skottland. Vackra foton på slott, byar, klosterruiner, stränder och vägar. Rena turistreklamen syns i bildspelet. Men jag var där, och de bakomliggande bilderna berättar en helt annan historia . Den syns inte - men jag bestämde mig för att berätta den för C.
Kanske blir det patetiskt, jag vet inte. Men jag har bestämt mig för att försöka att inte tänka alltför mycket i de banorna. Jag berättar för C. Då gör det inte så mycket.
Dags att lämna in det första manusförsöket. På torsdag ska vi diskutera dem på Marratech. Innan jag väl satte mig för att börja skriva hade jag tusen och en ideer, de försvann fortare än jag hann sätta pennan på dem. Jag bläddrade i fotoalbumen, det finns ju så mycket jag skulle vilja berätta - men vad berättar jag för några som jag aldrig träffat? Som jag inte känner och troligen inte kommer att lära känna utanför Moodles och Marratechs väggar, vad berättar jag för dem? Och varför? Nej, då blev det plötsligt komplicerat.
Någon, antagligen Lambert, pratade om att ha en mottagare. Att man kunde välja ut någon som man sedan berättar för. Jag började bläddra igen. Fastnade för resor. Långa, korta, roliga, ensamma, sorgliga, vackra och utmanande resor. Charterresor, bussresor, tältsemestrar, husvagnsdito, mc-turer och fjällvandringar. (Nu låter det som om jag är en riktig globetrotter, men det är jag absolut inte.) Alla dessa olika resor har ju en historia, de är också ganska "välfotade", jag har alltid tagit många bilder, de är mina ostrukturerade textlösa dagböcker.
Kommen så långt gick jag ut och gick medans tankarna snurrade i skallen.
Det krävdes några promenader till, och tankarna ville inte riktigt hålla sig till ämnet. Jag tänkte på allt som dessa resor stod för, livet i stort och i smått, vägval, möten med människor...
Och på min vän C som ibland har så svårt att förstå min frustration och motvilja när jag stöter på människor som gärna och självklart sätter sig på andra, som utan att vara ombedda pådyvlar omgivningen sina åsikter och synsätt som varande de enda "riktiga".
"Strunta i dem", säger C, "du måste inte bry dig i vad de säger eller gör. Det får stå för dem." Men jag har så svårt att låta bli att lyssna, att låta dumheter, orättvisor och sarkasmer rinna av mig som vatten på en gås. Jag tar åt mig, fast jag inte borde, även om jag inte är tilltalad. "Släpp det", säger C, "nu får du ge dig." Men det kan jag sällan. Och det ställer till det ibland. Jag har t.o.m. sagt upp mig från jobb för att jag inte kunnat respektera chefer och kollegor. Och det är sällan helt smart. Även om det ibland känns nödvändigt.
Livet är en resa och fotografierna från resorna visar ofta två bilder på samma gång - först den rent faktiska, en byggnad, en hund, halva fejset på en kompis. Men jag ser en bild till, bakom den första - och den berättar så mycket mer. Om hur livet var just då. Jag var ju där.
Som Skottland. Vackra foton på slott, byar, klosterruiner, stränder och vägar. Rena turistreklamen syns i bildspelet. Men jag var där, och de bakomliggande bilderna berättar en helt annan historia . Den syns inte - men jag bestämde mig för att berätta den för C.
Kanske blir det patetiskt, jag vet inte. Men jag har bestämt mig för att försöka att inte tänka alltför mycket i de banorna. Jag berättar för C. Då gör det inte så mycket.
fredag 26 september 2008
Berätta ditt liv!
I onsdags hade vi ett textseminarium på Marratech där vi pratade om digitala berättelser och berättandet överhuvudtaget. Vi hade bl.a. läst Lamberts bok om Digital storytelling och Berättelsens röst av Rehnman/Hostetter.
I går kom jag hem från två kursdagar i Karlstad. Jag läser specialpedagogik på lärarlyftet där och nu var det dags för avslutning av introduktionskursen och uppstart av den nya delkursen om åtgärdsprogram.
Det som hela tiden slog mig, både när jag läste litteraturen till textseminariet och när vi diskuterade den, var hur bra det stämmer med och passar in på det vi läser och talar om på min spec.ped. kurs.
Jag blev nästan lyrisk. Två så olika kurser och kursupplägg - och så handlar det i grund och botten om samma sak:
Att bli sedd för den du är. Att bli lyssnad på. Att bli bekräftad. Att i mötet med andra människor se och förstå sig själv.
Jo, jag tjatade nog en hel del om det här i Karlstad, men det blev så självklart och viktigt när person efter person redovisade sin rapport. Ämnet var "En skola för alla" och rapporterna handlade om barn i behov av särskilt stöd, om utanförskap, om tillhörighet, om värde och självkänsla. Ja, läs nedanstående och döm själva:
"Berättande är att spela ut sig själv, och att ge ton åt sin andes stämma". (1)
Så säger Carl-Herman Tillhagen. Han menar att vi berättar för att tala om vilka vi är eller vill vara, att vi mår bra av att berätta, skratta och trivas tillsammans.
Om behovet att bli lyssnad på berättar även Emrich Roth och Patrik Pelosio.
" I berättandet skapar vi på sätt och vis oss själva". (2)
Att berätta om sitt liv - livsberättande - är också en metod för att ge självkänsla och självaktning.
Livsberättande ger kraft att/hjälp att:
*förändra livet
*bryta negativa mönster
*läka inre sår
*ge sammanhang och mening åt tillvaron (3)
Denna känsla av sammanhang menar psykoanalytikern Clarence Crafoord hänger samman med hur vi mår. Ju större känslan av sammanhang och mening är, desto bättre verkar vi må. (4)
Joe Lambert säger:
"Storysharing and listening creates compassion, and often a huge dose of humility". (5)
Det har stor betydelse, menar han, eftersom det i sin tur leder till "a deeper civility" - respekt mellan människor trots olika värderingar, åsikter och sätt att se på världen.
Att mötas i berättelsen, alltså. Att både ge och ta, lyssna och tala, känna igen sig och relatera till. Varför? För att växa som människa. Och om inte skollagen och våra kursplaner med skolans mål handlar om just detta så vet i alla fall inte jag vad de handlar om!
(1) Rehnman/Hostetter (2002), Berättelsens röst, s. 25
(2) s. 319
(3) s. 305
(4) s. 314
(5) Lambert (2006), Digital storytelling. Capturing lives,creating community, s. xxi
I går kom jag hem från två kursdagar i Karlstad. Jag läser specialpedagogik på lärarlyftet där och nu var det dags för avslutning av introduktionskursen och uppstart av den nya delkursen om åtgärdsprogram.
Det som hela tiden slog mig, både när jag läste litteraturen till textseminariet och när vi diskuterade den, var hur bra det stämmer med och passar in på det vi läser och talar om på min spec.ped. kurs.
Jag blev nästan lyrisk. Två så olika kurser och kursupplägg - och så handlar det i grund och botten om samma sak:
Att bli sedd för den du är. Att bli lyssnad på. Att bli bekräftad. Att i mötet med andra människor se och förstå sig själv.
Jo, jag tjatade nog en hel del om det här i Karlstad, men det blev så självklart och viktigt när person efter person redovisade sin rapport. Ämnet var "En skola för alla" och rapporterna handlade om barn i behov av särskilt stöd, om utanförskap, om tillhörighet, om värde och självkänsla. Ja, läs nedanstående och döm själva:
"Berättande är att spela ut sig själv, och att ge ton åt sin andes stämma". (1)
Så säger Carl-Herman Tillhagen. Han menar att vi berättar för att tala om vilka vi är eller vill vara, att vi mår bra av att berätta, skratta och trivas tillsammans.
Om behovet att bli lyssnad på berättar även Emrich Roth och Patrik Pelosio.
" I berättandet skapar vi på sätt och vis oss själva". (2)
Att berätta om sitt liv - livsberättande - är också en metod för att ge självkänsla och självaktning.
Livsberättande ger kraft att/hjälp att:
*förändra livet
*bryta negativa mönster
*läka inre sår
*ge sammanhang och mening åt tillvaron (3)
Denna känsla av sammanhang menar psykoanalytikern Clarence Crafoord hänger samman med hur vi mår. Ju större känslan av sammanhang och mening är, desto bättre verkar vi må. (4)
Joe Lambert säger:
"Storysharing and listening creates compassion, and often a huge dose of humility". (5)
Det har stor betydelse, menar han, eftersom det i sin tur leder till "a deeper civility" - respekt mellan människor trots olika värderingar, åsikter och sätt att se på världen.
Att mötas i berättelsen, alltså. Att både ge och ta, lyssna och tala, känna igen sig och relatera till. Varför? För att växa som människa. Och om inte skollagen och våra kursplaner med skolans mål handlar om just detta så vet i alla fall inte jag vad de handlar om!
(1) Rehnman/Hostetter (2002), Berättelsens röst, s. 25
(2) s. 319
(3) s. 305
(4) s. 314
(5) Lambert (2006), Digital storytelling. Capturing lives,creating community, s. xxi
onsdag 17 september 2008
Analyser och Marratech
Tänk att en liten, kort berättelse med ljud och bild kan väcka så många olika tankar och känslor!
Det var en nyttig aha-upplevelse, att påminnas om att det jag tycker mig se i en film/en bild faktiskt bara är min tolkning av vad filmmakaren vill förmedla.
Och den tolkningen är färgad av mina åsikter, minnen, känslor osv.
Att diskutera våra olika sätt att tolka enskilda sekvenser var väldigt roligt, och mer än en gång blev jag uppmärksammad på detaljer som jag själv inte alls lagt märke till när jag tittade på samma film.
Det var också nyttigt (och lite skrämmande) att höra vilken stor roll rösten spelar. Hur lätt det är att låta som om man läser från ett manus, där det inte borde låta så.
Snacka om att det gäller att öva!
Att det mycket personliga så lätt blir patetiskt istället för känslosamt i mångas tycke, hade jag inte heller koll på - själv grinar jag åt allt, utan undantag, bara jag så mycket som anar en djupt känd känsla i det.
Hur ska jag då kunna känna av var gränsen går?
Satt för övrigt och tittade på en filmsnutt som låg på MSN igår där tågvakter bokstavligen trycker in alla som ska med ett tåg - Japan? Kina?
Grät nästan en skvätt över vilket patetiskt (!) liv vi människor lever ibland - är det verkligen meningen att man ska ha det så?
Månntro det var filmmakarens intention? En diskussion om meningen med livet? Skulle inte tro det. Men ni ser, det är inte enkelt det där med tolkningar!
( Jag tror att den hette "Alla - ska - med." Ska se om jag hittar på den igen, lägger en länk i sådana fall.)
Den första erfarenheten av ett videomöte på Marratech var klart strulig. Jag åkte ur hela tiden pga. "kontaktsvårigheter med servern". Kändes fånigt.
Men, jag vet i alla fall att kameran och ljudet fungerar som det ska. Och det var kul att se andra deltagare i kursen - live! : )
Men, allvarligt, visst är det väl liiite pinsamt att alla ser när man gäspar, spiller te eller vad man nu håller på med? Jag menar, hur lyckas man sitta stilla och fint i 2 timmar?!
Men vilken teknik! Imponerande, att kunna prata med och samtidigt se vänner och bekanta som sitter kontinenter bort - eller nästgårds.
Ja, jag vet att tekniken inte är helt ny, men för mig är den det, och jag är desutom lättimpad vad gäller tekniska snårigheter. Jag menar, hur funkar det??
Här finns filmen "Alla - ska - med"
http://video.msn.com/video.aspx?mkt=sv-SE&vid=a8586579-c1f1-4df2-bba0-00449313c4d0
Det var en nyttig aha-upplevelse, att påminnas om att det jag tycker mig se i en film/en bild faktiskt bara är min tolkning av vad filmmakaren vill förmedla.
Och den tolkningen är färgad av mina åsikter, minnen, känslor osv.
Att diskutera våra olika sätt att tolka enskilda sekvenser var väldigt roligt, och mer än en gång blev jag uppmärksammad på detaljer som jag själv inte alls lagt märke till när jag tittade på samma film.
Det var också nyttigt (och lite skrämmande) att höra vilken stor roll rösten spelar. Hur lätt det är att låta som om man läser från ett manus, där det inte borde låta så.
Snacka om att det gäller att öva!
Att det mycket personliga så lätt blir patetiskt istället för känslosamt i mångas tycke, hade jag inte heller koll på - själv grinar jag åt allt, utan undantag, bara jag så mycket som anar en djupt känd känsla i det.
Hur ska jag då kunna känna av var gränsen går?
Satt för övrigt och tittade på en filmsnutt som låg på MSN igår där tågvakter bokstavligen trycker in alla som ska med ett tåg - Japan? Kina?
Grät nästan en skvätt över vilket patetiskt (!) liv vi människor lever ibland - är det verkligen meningen att man ska ha det så?
Månntro det var filmmakarens intention? En diskussion om meningen med livet? Skulle inte tro det. Men ni ser, det är inte enkelt det där med tolkningar!
( Jag tror att den hette "Alla - ska - med." Ska se om jag hittar på den igen, lägger en länk i sådana fall.)
Den första erfarenheten av ett videomöte på Marratech var klart strulig. Jag åkte ur hela tiden pga. "kontaktsvårigheter med servern". Kändes fånigt.
Men, jag vet i alla fall att kameran och ljudet fungerar som det ska. Och det var kul att se andra deltagare i kursen - live! : )
Men, allvarligt, visst är det väl liiite pinsamt att alla ser när man gäspar, spiller te eller vad man nu håller på med? Jag menar, hur lyckas man sitta stilla och fint i 2 timmar?!
Men vilken teknik! Imponerande, att kunna prata med och samtidigt se vänner och bekanta som sitter kontinenter bort - eller nästgårds.
Ja, jag vet att tekniken inte är helt ny, men för mig är den det, och jag är desutom lättimpad vad gäller tekniska snårigheter. Jag menar, hur funkar det??
Här finns filmen "Alla - ska - med"
http://video.msn.com/video.aspx?mkt=sv-SE&vid=a8586579-c1f1-4df2-bba0-00449313c4d0
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)