Berätta ditt liv!

I onsdags hade vi ett textseminarium på Marratech där vi pratade om digitala berättelser och berättandet överhuvudtaget. Vi hade bl.a. läst Lamberts bok om Digital storytelling och Berättelsens röst av Rehnman/Hostetter.
I går kom jag hem från två kursdagar i Karlstad. Jag läser specialpedagogik på lärarlyftet där och nu var det dags för avslutning av introduktionskursen och uppstart av den nya delkursen om åtgärdsprogram.
Det som hela tiden slog mig, både när jag läste litteraturen till textseminariet och när vi diskuterade den, var hur bra det stämmer med och passar in på det vi läser och talar om på min spec.ped. kurs.

Jag blev nästan lyrisk. Två så olika kurser och kursupplägg - och så handlar det i grund och botten om samma sak:
Att bli sedd för den du är. Att bli lyssnad på. Att bli bekräftad. Att i mötet med andra människor se och förstå sig själv.

Jo, jag tjatade nog en hel del om det här i Karlstad, men det blev så självklart och viktigt när person efter person redovisade sin rapport. Ämnet var "En skola för alla" och rapporterna handlade om barn i behov av särskilt stöd, om utanförskap, om tillhörighet, om värde och självkänsla. Ja, läs nedanstående och döm själva:

"Berättande är att spela ut sig själv, och att ge ton åt sin andes stämma". (1)

Så säger Carl-Herman Tillhagen. Han menar att vi berättar för att tala om vilka vi är eller vill vara, att vi mår bra av att berätta, skratta och trivas tillsammans.
Om behovet att bli lyssnad på berättar även Emrich Roth och Patrik Pelosio.

" I berättandet skapar vi på sätt och vis oss själva". (2)

Att berätta om sitt liv - livsberättande - är också en metod för att ge självkänsla och självaktning.
Livsberättande ger kraft att/hjälp att:
*förändra livet
*bryta negativa mönster
*läka inre sår
*ge sammanhang och mening åt tillvaron (3)

Denna känsla av sammanhang menar psykoanalytikern Clarence Crafoord hänger samman med hur vi mår. Ju större känslan av sammanhang och mening är, desto bättre verkar vi må. (4)

Joe Lambert säger:

"Storysharing and listening creates compassion, and often a huge dose of humility". (5)

Det har stor betydelse, menar han, eftersom det i sin tur leder till "a deeper civility" - respekt mellan människor trots olika värderingar, åsikter och sätt att se på världen.

Att mötas i berättelsen, alltså. Att både ge och ta, lyssna och tala, känna igen sig och relatera till. Varför? För att växa som människa. Och om inte skollagen och våra kursplaner med skolans mål handlar om just detta så vet i alla fall inte jag vad de handlar om!


(1) Rehnman/Hostetter (2002), Berättelsens röst, s. 25
(2) s. 319
(3) s. 305
(4) s. 314
(5) Lambert (2006), Digital storytelling. Capturing lives,creating community, s. xxi