En digital berättelse

Om manusskrivandets våndor.
Dags att lämna in det första manusförsöket. På torsdag ska vi diskutera dem på Marratech. Innan jag väl satte mig för att börja skriva hade jag tusen och en ideer, de försvann fortare än jag hann sätta pennan på dem. Jag bläddrade i fotoalbumen, det finns ju så mycket jag skulle vilja berätta - men vad berättar jag för några som jag aldrig träffat? Som jag inte känner och troligen inte kommer att lära känna utanför Moodles och Marratechs väggar, vad berättar jag för dem? Och varför? Nej, då blev det plötsligt komplicerat.
Någon, antagligen Lambert, pratade om att ha en mottagare. Att man kunde välja ut någon som man sedan berättar för. Jag började bläddra igen. Fastnade för resor. Långa, korta, roliga, ensamma, sorgliga, vackra och utmanande resor. Charterresor, bussresor, tältsemestrar, husvagnsdito, mc-turer och fjällvandringar. (Nu låter det som om jag är en riktig globetrotter, men det är jag absolut inte.) Alla dessa olika resor har ju en historia, de är också ganska "välfotade", jag har alltid tagit många bilder, de är mina ostrukturerade textlösa dagböcker.
Kommen så långt gick jag ut och gick medans tankarna snurrade i skallen.
Det krävdes några promenader till, och tankarna ville inte riktigt hålla sig till ämnet. Jag tänkte på allt som dessa resor stod för, livet i stort och i smått, vägval, möten med människor...
Och på min vän C som ibland har så svårt att förstå min frustration och motvilja när jag stöter på människor som gärna och självklart sätter sig på andra, som utan att vara ombedda pådyvlar omgivningen sina åsikter och synsätt som varande de enda "riktiga".
"Strunta i dem", säger C, "du måste inte bry dig i vad de säger eller gör. Det får stå för dem." Men jag har så svårt att låta bli att lyssna, att låta dumheter, orättvisor och sarkasmer rinna av mig som vatten på en gås. Jag tar åt mig, fast jag inte borde, även om jag inte är tilltalad. "Släpp det", säger C, "nu får du ge dig." Men det kan jag sällan. Och det ställer till det ibland. Jag har t.o.m. sagt upp mig från jobb för att jag inte kunnat respektera chefer och kollegor. Och det är sällan helt smart. Även om det ibland känns nödvändigt.

Livet är en resa och fotografierna från resorna visar ofta två bilder på samma gång - först den rent faktiska, en byggnad, en hund, halva fejset på en kompis. Men jag ser en bild till, bakom den första - och den berättar så mycket mer. Om hur livet var just då. Jag var ju där.
Som Skottland. Vackra foton på slott, byar, klosterruiner, stränder och vägar. Rena turistreklamen syns i bildspelet. Men jag var där, och de bakomliggande bilderna berättar en helt annan historia . Den syns inte - men jag bestämde mig för att berätta den för C.

Kanske blir det patetiskt, jag vet inte. Men jag har bestämt mig för att försöka att inte tänka alltför mycket i de banorna. Jag berättar för C. Då gör det inte så mycket.