Bearbetning, gestaltning och pedagogik

Det krävdes ett gäng promenader till, men nu har jag lämnat in en bearbetad version av min första digitala berättelse.

Seminariet i torsdags var intressant, vi var nog flera som stängde ner med fler frågor än vi hade när vi loggade in. Jag skrev så mycket jag hann, men hade ändå en känsla av förvirring och begynnande prestationsångest när jag tittade igenom anteckningarna efteråt. Jag trodde inte att det var lätt, men heller inte att det var så komplicerat.

Varför måste en berättelse "skruvas" för att man ska bemöda sig om att lyssna? Varför är det bättre att uppehålla sig kring en händelse, än att försöka fånga helheten? Jag tyckte att många berättelser var bra som de var, och skulle, efter positiv feedback och ev.bearbetning, gärna ha sett dem färdiga innan vi gav oss på att börja skruva och koncentrera. Det kan man göra i version 2, tycker jag, för då finns något konkret att applicera alla uttryck och nya ideer på - och det blir en intressant jämförelse mellan den "oslipade diamanten" och den efter alla konstens regler bearbetade "ädelstenen". Jag tror att man växer mer i en sådan uppgift och att vissa "grepp" i de digitala berättelsernas "Gör så här-handbok" kommer att tydliggöras av sig själva i en sådan jämförelse.

Apropå feedback, visst borde väl kanske vi som vuxna vara lite mer hårdhudade än barn (men hur kan man veta säkert), jag tycker ändå att det är vågat med kamratfeedback i det här stadiet, på det här sättet. Skulle aldrig kunna med att säga något annat än positivt om en annan människas berättelse - och det oavsett vad jag personligen anser om upplägg, stil eller tema - helt enkelt eftersom jag inte känner personen i fråga, inte sitter nära så att jag kan "läsa situationen" och känna av stämningen och mottagandet. Skulle aldrig göra detta i en barngrupp, inte om jag hade minsta lilla förhoppning om att få med eleverna på att våga utveckla sitt skrivande och skriva ur hjärtat. Den absoluta och oruckliga regel vi har i sådana här sammanhang är att kamratfeedback ska vara positiv och stödjande. Har du inget positivt att säga är du tyst. Framåtsyftande positiv kritik ges av läraren, enskilt, innan arbetet bearbetas och sedan visas för kamraterna.

Kanske, men inte vet jag, tyder antalet deltagare som lämnat sina manus och även deltog i seminariet, på att vi inte är så hårdhudade som vi vill tro. Jag tror i alla fall att det för många människor är känsligt, rentav pinsamt, att lämna ut en bit av sig själva i sitt skrivande, vare sig det handlar om julklappar, resor, djur eller annat. Och vem vet vad denna människa tidigare skrivit? Kanske är detta den första del av sig själv man vågat lämna ifrån sig sedan skoltidens rödmarkerade alster. Och att dessutom lägga ut det på nätet, för alla att läsa, är en väsentlig skillnad mot att läsa upp det för en grupp människor som du kan se i ögonen. Som lärare är jag ganska van vid att skriva saker som andra ska läsa, men jag rodnade ändå i trekvart när jag hade tryckt på "sänd" och bifogat mitt första manus - inte för att jag är rädd för att behöva ändra eller bearbeta texten - utan för att det trots allt, vare sig det är illa formulerat, konstigt framställt eller helt ok, är en bit av mig själv som jag lämnar ut.

Hoppas att ni förstår att detta är mina personliga tankar och funderingar, det är inte menat som kritik åt något håll.

Avslutningsvis, jag satt i väntrummet hos tandläkaren nu på förmiddagen. På tv:n gick ett program från UR, Ramp:höjdare, Internet på gott och ont. Det handlade bl.a. om You Tube och om en norsk kille som blivit "känd" för sina filmer, hundratusentals har sett dem och gillat dem. Han hade gått en kurs i att göra video i England, med en videokonstnär som lärare. Trots sin popularitet var det bara en människas gillande han ville ha - läraren hade sagt att hans videofilm/uttryckssätt inte var bra - och nu önskade han att han såg den och tänkte "I was wrong!".

Programmet finns på den här länken. http://www.ur.se/ur.se/templates/MediaPage.aspx?id=16389&uri=http://www.ur.se/id/147363&cmd=viewdetails&content=center